Alltså du förstår inte hur mycket jag saknar dig, jag blir så himla frustrerad av dehär, jag förstår inte alls vad som försegår. men jag hoppas du läser dehär och verkligen tar åt dig.

dags att vända blad innan nästa faller av, jag har tappat den personen som alltid fick mig glad. de är sjukt att vår vänskap har fått sig ett slut. vi sa ju föralltid, vars försvann dom orden? var de bara en massa lögner och svek som stod på spel? men nu står jag ensam kvar, och utan ett enda svar. jag tänker tillbax, då de var du och jag! livet är väl kanske till för att man ska glömma, men du kommer ändå alltid leva kvar i mitt hjärta. kommer du ihåg våren 2010, lr betydde de ingenting för dig? vi skrattade timmar i sträck, vi körde runt på stan och vi trivdes tillsammans. och nu är allt över, jag t om ber till gud om att du ska komma tillbaka och stanna vid mig. för jag klarar mig fan inte utan dig. tårarna faller, även fast du kanske inte ens är värd dom. jag saknar dig min vän, jag längtar efter dig och de är bara sanningen. minnen dom passerar, så mycket vi hunnit på så kort tid.

att förklara hur jag känner är ganska så svårt, finns så mycket jag vill säga men vet inte om du förstår. jag sa åt dig att jag är rädd som fan att bli lämnad själv igen. och du sa att du aldrig kommer svika mig, att du alltid kommer finnas där för mig i vått och torrt, i regn och solsken, som bill och bull .. men som vanligt så blev jag sviken. du sårade mig bara genom att vara kall, hur kan man vara så falsk mot någon som man sagt var ens allt? så nu sitter man här, ensam och rädd, försöker torka tårarna, vill bara prata med mina vänner men de känns som att ingen förstår, du var den enda som hade förstått ifall de inte hade varit just du. de jag känner krossar allt inombords, jag gör allt för att le även fast de gör ont. är de ingen som ser att flickan går och lider? hela världen känns falsk, allting känns skit, allt man strävat efter rasar bit för bit.

Jakob, du var min vän min enda bästa vän, nu jag gråter av tanken att vi inte är vänner mer. jag visste inte att en bra vän kunde svika mig såhär. jag trodde våran vänskap inte kunde vara starkare än någon annans, och sedan bevisades motsattsen. du och jag, de var du och jag mot världen, vi backade alltid upp varandra, dom dagar vi mådde piss så höll vi ihop tillsammans. grinade jag, då grinade du. grinade du, grinade jag.

du var mitt allt.
en gång i tiden, den tiden är över.
nu kommer den jobbiga biten, den då jag måste glömma dig.



många säger att jag inte ska gråta för dig, att du inte är värd mina tårar. men på något sätt så känner jag att du är de, du var den som ALLTID fanns där för mig. sedan den 29 januari har du funnits där för mig. och helt plötsligt så var de bara borta, 4 månader att vi umgicks VARJE dag. och nu är allt som om de bara var på fantasi. som att inget av de har hänt. minns du inte, lr vill du bara förtränga allting?

var allt bara ett stort skämt för dig. de känns tungt att mista någon som betytt så himla mycket för en. en som satt tsm med mig på sjukhuset efter krocken i nästan 5 timmar, en som hämtade upp mig mitt i natten när jag var ledsen och full, en som kunde köra runt på mig tills jag mådde bättre och tårarna slutat rinna, en som bara gjorde allt för en för att få en att må bra.

jag vet att jag inte varit perfekt, och de säger jag inte heller. men jag hoppas bara du förstår, att jag mår inte bra utav allt dehär. du visste hur många jag blivit svikna av, du satt dig brevid mig på golvet när tårarna rann och du höll om mig och sa att du alltid kommer vara min vän vad som än hände. var allt bara en lögn?

du betydde så oerhört mycket för mig jakob, jag kommer aldrig glömma.